Vad kan skogen betyda för en människa? Läs Anna Hammar berättelse om hur det kom sig att hon blev medlem i vår skogsgrupp, och känslorna kring skogen som har en alldeles speciell plats i hennes hjärta – stadsnära Sörbyskogen. Alla foton är tagna av Anna i Sörbyskogen, om inget annat anges.
När jag gick med i skogsgruppen i början 2017 så var det för att min syster tog med mig på ett möte där. Jag fick höra om föreningens arbete, både om bakgrunden och vad som skulle ske framåt med kurser, inventeringar och andra aktiviteter.
På väg till min fågelmatning i Sommarroskogen. Foto: Linn Hammar
Det första mötet av många
Det var en presentationsrunda i början. Vartefter alla berättade lite om sig själva så förstod jag att det är ju här de är! Människorna som upplever, tänker och känner lika innerligt och djupt för naturen som jag. De som har en drivkraft och vilja att föra naturens talan. Skillnaden var ju att de var redan igång, de var aktiva i sitt engagemang. Jag hade bara en vilja att göra något liknande. Nu välkomnade de mig och det var en fantastisk känsla när jag förstod att jag faktiskt skulle få komma med och vara en del av det här. Trots att jag inte hade någon biologisk eller naturvetenskaplig utbildning eller bakgrund. Jag lyssnade till deras berättelser om glädjen över att ha räddat natur, att ha hört en ovanlig fågel, att ha hittat en liten mossa eller svamp som betyder mycket för att kunna rädda en skog. Glädjen över att få må bra i naturen, glädjen för en nyupptäckt stig eller glänta.
Jag hörde om Skogsgruppens planering och samarbeten och kände mig välkommen på en gång. Det var en sån välvilja och hjälpsamhet i gruppen och jag kände på en gång att det är här jag hör hemma.
Sen dess har jag varit med på många möten, kurser, inventeringar, upptäcktsfärder, seminarier och mycket annat. Ju mer jag lär mig, desto mer meningsfullt och viktigt känns mitt engagemang. Många i gruppen har också djupt och innerligt engagerat sig för naturen i sina hemtrakter, det inspirerar och ger mycket kunskap och fina samarbeten.
En del av skogsgruppen på tur i skogen. Foto: Skogsgruppen
Även om de flesta är långt mer kunniga och insatta än jag är i allt det här, så känner jag mig ändå som en liten kugge i det här fantastiska maskineriet. Visst har vi motgångar, naturvården är i ett extremt underläge i de flesta fall. Eftersom ekonomiska vinstintressen och okunskap ofta leder till skövling och utarmning av värdefull natur, så känns det viktigt att få vara en motkraft med det lilla man kan bidra.
Att få göra det här och få träffa de här människorna i gruppen har gett mig en stolthet och en livsglädje jag inte kunnat drömma om.
Vi har en fin dialog med Örebro kommun. Det vi förmedlar till dem, till exempel artfynd och förslag på skyddsåtgärder, tas tillvara och är nu en del av deras underlag för kommande planering och beslut.
En sådan lycka
Att få dela den här kärleken till naturen, att kunna stötta varandra, att dela sina tankar, både de mörka och de ljusa, kanske vid en lägereld eller vid en stunds vila i skogen – det är en sån lycka. Jag är så glad och tacksam för att få vara en del av det här.
Lika viktigt som det engagerade arbetet för naturen är att vi månar om att man ska ha det bra, att kunna få njuta av naturen som läkande kraft, att få återhämtning, njuta av naturupplevelser och få tillfälle att hitta sitt lugn, sitt välmående. Det är en trygghet att dela det med andra, det ger en vana och vägledning att klara det själv också.
För mig var skogsgruppen en vändpunkt, jag hittade min väg i livet. Just den där tillhörigheten jag saknat, den fick jag av personerna i skogsgruppen. Nu är jag en kunskapstörstande, nyfiken, stolt och makalöst peppad medlem.
Sörbyskogen
Jag växte upp på landet, har alltid haft nära till skog och natur, men när jag första gången gick in i Sörbyskogen våren 2017 så kände jag med en gång att det här var något mer, något mycket mer äkta och levande. Jag gick som förundrad genom en mosaik av miljöer som både var bedövande vackra och på samma gång vilda.
Knärotens hem, bland djupa mossor och gammelgranar i Sörbyskogen.
Jag började åka till Sörbyskogen allt oftare. Lärde mig mer om arter, om skogsbruk, om naturvård. Ju mer jag läste, desto mer insåg jag att det var något unikt här.
Kandelabergsvampen, barrviolspindlingen och köttickan är tre nära hotade arter som finns i Sörbyskogen.
Jag började leta efter de sällsynta och ovanliga arter som berättar att skogen inte bara är gammal, utan också verkligen är det där levande ekosystemet jag läst om. Ju fler rödlistade och hotade arter jag lärde mig, desto fler hittade jag.
Rynkskinn trivs i gammelskogar på gamla granlågor. I Sörbyskogen hittar man den på många ställen. Bilden till höger visar den typiska kanten, lite som vita mattfransar.
Mina naturintresserade vänner trodde väl inte helt på mig i början när jag glad och ivrig berättade om de där exklusiva arterna som vi sett på bild och hört om på kurser… rosenticka, brandticka, rynkskinn, ullticka, knärot, grön sköldmossa … det bara fortsatte… Fanns de där i Sörbyskogen? Ja, det visade sig vara ett unikt område med så många rödlistade arter, signalarter, naturvårdsarter… Det finns oändligt mycket att upptäcka där och det är inte bara tillfälligheter. Flera av de hotade arterna har ovanligt stora förekomster just här och ändå så är det här en skog så nära stan.
Knärot och grön sköldmossa är två fridlysta arter som kan hittas i Sörbyskogen. Knäroten kallas gammelskogarnas lilla orkidé.
Jag önskar att alla fler kan få upptäcka och lära känna den här fantastiska skogen. För mig blir det ofta ett slags skattletande, spännande och oerhört roligt. Det känns också så meningsfullt och viktigt att få berätta om den här skogen, kunskap som är värdefull och avgörande för hur skogens framtid kommer att bli.
Man måste vara två om man vill krama de riktigt gamla, grova asparna i Sörbyskogen. Asparna ger förutsättningar för många andra arter. Många grova aspar i Sörbyskogen blir först hem åt spillkråkor och andra hackspettar. Nästa år flyttar någon annan art in, kanske en uggla?
Ibland går jag så klart hit bara för att njuta av allt det fina. Att få finnas i allt det här levande och vackra, att få vara en del av det en stund. Det ger också lugn och man hittar alltid något fint som man kan se på, kanske lyssna till eller bara känna. Hjärtat lugnar sig lite och sinnena blir liksom gladare, mer nyfikna igen. Det blir lite att som att komma ifatt sig själv.
I det vackra Brännkärret i Sörbyskogen trivs fåglar och ovanliga mossor, och träden växer långsamt – men länge.
Sörbyskogen är en utvald naturpärla
Sörbyskogen är en av Örebro läns nya naturpärlor, ett projekt där Naturskyddsföreningen i Örebro län har valt ut 10 skyddsvärda områden som vi inventerar och har visat upp för allmänheten. Under 2020 har vi haft guidningar i nästan alla naturpärlor.
Kommentera